Sista inlägget / Hemma igen

Det är svårare att komma hem än att åka ut. Det säger de flesta som varit ute i fält.

I taxin från flygplatsen skruvar chauffören nervöst på sig när jag börjar gråta av skillnaderna, lättnaden, saknaden, orättvisorna.  På min debriefing formulerar sig orden lite av sig själva om en upplevelse som tidigare kändes omöjligt att återberätta. Min rekryterare hjälper mig att strukturera upp mina tankar med frågor och det slår mig att mina svar ofta blir retoriska frågor mer än en något annat.

När jag promenerar i den ruggiga höstkylan hemma känns det inte som jag riktigt har landat ännu. Jag ser, men har svårt att ta in det som är hem och det välkända. Allt är höljt i en dimma och jag väntar på att med tiden och distansen nå klarheten.

Problem och problem.

Det finns problem. Och sa finns det problem.
Så säger min kollega till mig. Jag har just hävt ur mig ett i-landsklagomål. Fast skulle vi vara hemma skulle hon förstått. Här är inte som där.

Här lyssnar ju  min kollega dagligen på kvinnor med hjärtskärande sorg när de förlorar sina barn.

Här berättar psykologen om pojken som skickas hem till sin by med sin sjuka mor. Mamman förnekar sin sjukdom, blir allt sämre och har gett upp hoppet för sin son. Sjukhuset som han har remitterats till bedömer honom frisk nog och ska han få plats hos oss måste någon annan ut. Vad är den bästa lösningen?

Hur står jag ut med att se mannen på gatan utan armar, ben, syn och pengar för att sekunden efter stiga in en restaurang och äta mig mätt? Hur kan jag bläddra i ett modemagasin och imponeras över en klänning samma dag jag pratat med någon i personalen som förlorat sin dotter? Hur vågar jag längta efter knäckebröd med prästost när jag tidigare idag fick höra om den hivpositiva våldtagna tonårsflickan? Hur?

Har synar jag mina motsägelser dag in och dag ut. Här känner jag skuld, och känner till och med skuld över min skuld – det i sig är ett tecken på mitt priviligerade liv. Det gäller att sätta stopp för den innan den gör mig handfallen och maktlös. Den är inte konstruktiv och hjälper inte.

Ja, det finns problem och det finns problem. Problemen jag upplever – de små, betydelselösa, löjliga, i-landstypiska – annars skulle de inte kännas som en del av mig . Problemen – de svåra, ohanterliga till synes, skrämmande, smärtsamma, existerade.

Definiera: nära

Det är varken första gången eller något ovanligt. En i personalen som plötsligt måste lämna jobbet på grund av att en nära anhörig gått bort. Jag måste varje gång denna situation dyker upp påminna mig själv om att jag har ett jobb att sköta: regler att följa, lön att dra av, papper att fylla i eller kanske till och med neka ledighet – och inte bara träffas av den sorg personen framför mig eller på telefon upplever.

Jag bläddrar igenom regelverket för de anställda för att bekräfta att jag uppger rätt antal dagar som får tas ledigt för den relation som den anställde hade med den bortgångne. Reglerna bygger dock på definitionen av familj i en annan del av världen och inte för det som anses vara nära familj här. Här är familjen stor och det behöver inte ens vara blodsband som gör att en är bror och en annan moster. Dagarna som jag godkänner känns ofta fattiga och otillräckliga för personen ifråga.

Det är den tredje personen denna vecka som begär ledighet för begravning. En av mina annars muntra kollegor rör sig både långsammare och har slutat skratta efter att ha förlorat två nära familjemedlemmar inom loppet av knappt två veckor. Döden känns ständigt närvarande här, även utanför mötet med de sjukaste patienterna. Den är konstant närvarande, tar plats mitt i livet och inte bara i änden på det.

Framtid

Hela projektteamet har samlats för att arbeta på ‘Annual Review of Operations’, bänkade framför en bild på årsplaneringen för 2011 på väggen. En kollega beklagar sig över hettan, våra guineanska kollegor är något mindre energiska än vanligt under fastemånaden och jag försöker följa konversationen med alla medicinska termer och förkortningar i min roll som sekretare.

Hur definerar man kriterier för vem som ska inkluderas och vem som ska exkluderas i en kohort? Hur summerar man patienter, anställda, vård och hopp om en framtid i en årsplan och budget ? Varje rad, det vill säga varje planerad och prognosticerad aktivitet, avlöses med en diskussion med olika tolkningar av vad som är etiskt, ansvarstagande, effektivt, realistiskt och nödvändigt att lägga ner resurser på.

Det är en god representation av olika kompetenser och viljor i rummet; läkare, sjuksköterskor, logistiker, ekonomer, psykologer och laboratorieanställda. Gruppen anstränger sig för att inte förlora fokus på det gemensamma målet och ha i åtanke de möjliga hinder som kan uppkomma för varje strategi som beslutas. Scenario X och scenario Y, å ena sidan si och å andra sidan så, ömsom pessimism och ömsom optimism.

Sylvia

Drottning Sylvia, tänker jag. Hon sitter på träbänken i väntsalen och stödjer sig med ena handen, ser nästan lite adlig ut. Hon hälsar med ett stort leende och jag skakar hennes hand. Hon har en bra dag. Hennes son har skjutsat henne hit till hälsocentret. Hämtar någon upp dig sedan? frågar jag, men hon ler bara till svar. Det är inte ovanligt att hon måste ta sig hem på egen hand. Oftast får hon då hjälp av personalen på hälsocentret.

Jag minns när jag såg henne första gången. Mitt uppe i hälsningfraserna ‘’Bonjour ! Ca va/le travail/la famille/la santé…?’’ under ett besök i Matam såg jag henne hasa ut en centimeter i taget från rummet dit jag skulle. Jag hade ett möte med samma läkare som hon stödde sig på och han log när han såg mig. Jag förmådde inte att le tillbaka. Jag stod som fastfrusen och stirrade på Sylvia. Varje rörelse gjorde ont, det syntes på hennes ansikte som var förvridet i en obeskrivligt plågad min. Den puckelryggade kvinnan var snarare inlindad än klädd i ett vackert mönstrat tyg som hängde som trasor över hennes späda kropp.

I tanken lade jag ifrån mig väskan, tog tag i hennes andra arm för att leda henne till bänken knappt en meter bort. Där skulle hon få vila en stund och jag skulle springa iväg till apoteket för att hämta ut medicinerna hon just hade fått på recept. I verkligheten gjorde jag ingenting. Jag stod bara stilla och hennes smärta skrämde mig. Om jag ändå hade varit läkare, sjuksköterska, någon med medicinsk koppling, eller kanske bara lite modigare.

Vad är poängen?

- Och jag grät och grät, säger hon.

Hon som dagligen lyssnat på patienters historier hade nått gränsen för sin mottaglighet av olycka. Kvinnan hon mött dök alltid upp på sina möten med läkaren, hämtade alltid ut sina mediciner och lyssnade uppmärksamt på sessionerna. Men så blev hon bara sämre och sämre. Läkarna förstod inte varför och terapeuterna ställde sig också undrande.

Idag avslöjade hon att hon inte har något att äta. Har hon inget att äta så tar hon inte heller sina mediciner. Tar hon inte sina mediciner så blir hon givetvis sämre. Hon har lärt sig betydelsen av att fylla magen innan hon tar sin medicin för att inte lida allt för mycket av biverkningarna. Så när tallriken gapar tom låter hon bli medicinerna. Fast, hon vill ändå komma på våra möten. Hon vill lära sig och hon vill lära andra.

- Vad är då poängen? frågar min kollega.

- Det är ju snarare fattigdomen än sjukdomen som dödar henne och denna kvinna är inte ensam om detta, säger hon skakandes på huvudet.

Jag påminner min kollega om att för ett tag sedan var det största problemet att få folk att ens erkänna sitt sjukdomstillstånd, sedan att få dem att dyka upp mötena, därefter att hämta ut sina mediciner. En person som gör allt detta har ett symbolvärde för alla de andra hiv-smittade som inte vågar eller ställer sig tveksamma till behandlingen. Genom att vara den patienten hon är, hjälper hon indirekt andra – även om hon inte kan rädda sig själv. Våra rationella förklaringar om kvinnans situation ger oss föga tröst för vi vet att detta är den krassa sanningen.

Motivation

Jag sitter i ett mörkt väntrum. I det enkla hälsocentret har man skurit ner på det mesta, endast den viktigaste utrustningen finns kvar. Väntrummets träbänkar löper längs de trånga korridorerna som fylls av barnskrik och väntande kvinnor. Jag är i ett av de tre hälsocentren ute på landsbygden som Läkare Utan Gränser stödjer i arbetet med hiv/aids-patienter. Man bistår bland annat genom medicinsk material och utbildar personal.

Sjukhusdirektören tar emot mig. Med tiden har personalen här uttryckt att de känner sig allt mindre motiverade. Deras lön kommer från patienternas avgifter och hiv/aids-patienter betalar inget för sin vård vilket innebär långa och hårda arbetstimmar utan ersättning.

Även om personalens vilja att hjälpa är stark så är det svårt att upprätthålla arbetslusten när tid och möda går åt utan att kunna tjäna in pengar till familjen. Ingenting är ju gratis, säger direktören. Hur kan vi motivera dem?

När jag är där för att få igång en del av vad som tidigare diskuterats som en lösning, en bonus, är de anställda mitt uppe i en hektisk arbetsdag. Bonusen är inte stor och det behövs givetvis annat för att motivera personalen: kunskapsutveckling, personlig utveckling, fler anställda, positiv respons… Förslagen läggs fram huller om buller. En signatur senare betalar jag bonusen och den ene efter den andra konstaterar nöjt: ’’Men, detta hjälper!’’.